När jag var yngre så var jag den som fick rädda mig och Karin från alla grodor på sensommarkvällarna när vi var på väg in från stallet. Så jag har ju inte direkt varit rädd för grodor någonsin i mitt liv. Pratade i telefon med Mattie här om dagen och blev lite överraskad när jag hittade en groda i min stora, och väldigt stängda, gearbag som jag har några av Dreamys saker i. Ni vet känslan när något som inte ska röra på sig, rör på sig. Det tog tre dagar innan grodan flyttade ut från bagen.. Några dagar senare så hittar jag en till groda i väskan, åter igen stängd. Ni får nog fråga dom hur de lyckas ta sig in. Lite senare samma dag, när jag håller på och fixa Dreamy, så ser jag hur hundarna jagar en stackars groda inne i stallet. Till historien hör att grodan skriker. Nästan som en mus eller kanin eller gris som inte vill bli fångad. Det här var ny information för mig. Svenska grodor skriker inte. Åtminstone inte enligt mina erfarenheter av att ha undvikit att trampa på dom, medan man har en skrikande storasyster på ryggen. Det hela slutar i alla fall med att grodan hamnar under Dreamys mage, skrikandes och allt. Han blir lite förvånad och trampar runt lite för att försöka se vad som händer. Trampar rakt på grodan som bryter ett ben och skriker ännu mer. Jag får helt enkelt ta och avliva den stackars grodan på plats. 

Då jag fortfarande blir lite skärrad bara av att döda en spindel. (Kan i och för sig ha och göra med rädslan över att det ska regna dagen efter.) Så förstår ni nog att jag blev lite skärrad av att behöva döda en skrikande groda. Kan inte riktigt greppa att de skriker!? Efter den traumatiska lärdomen kommer jag hem till huset där jag bor nu. Kliver in på toaletten innan jag tänder lampan, känner hur foten nuddar något, och börjar skrika. Tänder lampan. Nej, det är inte jag som skriker, jag är inte rädd för grodor. Men överraskad blev jag, eftersom jag inte riktigt räknade med en groda inne på toalettgolvet? Vill ha ut den skrikande varelsen där ifrån. Letar rätt på ett par rosa skrubbvantar så att jag kan fånga den. Går inte som planerat. Den skriker intensivare. Tar toaborsten och sjasar ut den genom ytterdörren. Med hjärtat i halsgropen, i rosa skrubbvantar och trippandes på tå. Allt för att den inte ska hoppa på mig. Chansen blir ju betydligt mycket mindre när man går på tå nämligen. Tillräckligt med groddrama för den dagen, gick och lade mig. 

Imorse, två dagar senare, när alarmet på mobilen ringer är det något som låter konstigt med signalen. Det dunsar. I väggen. Precis bredvid sängen. Mycket riktigt, en groda. I sovrummet! Hur tusan kommer de in? På något vänster börjar grodan att klättra på väggen. Den når nästan högst upp till taklisten innan den ramlar ner. Jag försöker, lite smått yrvaken och fortfarande förvånad över att grodor skriker på den här sidan jordklotet. Att jaga ut även denna skrikande groda, fast med en pinne den här gången. Efter tio minuters jagande, sjasande och skrikande så hoppar den in under sängen, och försvinner! Detta är över 16 timmar sedan, den är fortfarande försvunnen.

 

Så jag har ångrat mig. Jag är fortfarande inte rädd för varken farliga ormar eller giftiga spindlar. Men jag är definitivt, på riktigt rädd, för slemmiga, hoppande, väggklättrande och skrikande grodor!